Historiens Vägar - Gestaltning, historia och kulturarv

- En sammanfattning

Läs inbjudan till seminariet &
Programmet som pdf

Den 9 -10 februari 2005 anordnade ISKA tillsammans med Riksantikvarieämbetet en konferens i Söråkers Folkets Hus, Timrå. Under rubriken Historiens Vägar - Gestaltning, historia och kulturarv diskuterades hur vår kunskap om och syn på historien och kulturarvet påverkas av sättet som historia kommuniceras.
Konferensen var tvärvetenskaplig och närmare 100 deltagare från hela landet samlades under dessa två dagar för att ta del av föreläsningar och diskussioner som gav olika perspektiv på de aktuella frågorna. I Söråkers Folkets Hus hittade vi en levande mötesplats som bidrog till den goda stämning som vi kände präglade konferensen. I pauserna minglade konferensdeltagare med lunchande skolbarn och webbsurfande gymnasieungdomar i caféet.
Se www.sorakersfolketshus.nu  för mer information om deras verksamhet, som nu dokumenteras genom ett ISKA-projekt: Söråkers Folkets Hus - ett hus för kulturarv och demokrati.

Den första sessionen hade titeln Plats och identitet - hur platsen formar historien. Peter Aronsson från Tema Q vid Linköpings universitet var moderator.

Den norska folkloristen Torunn Selberg inledde som sessionens huvudtalare. Hon berättade om två norska festivaler där kulturarvet brukas, omvärderas och revitaliseras, nämligen "Seljamannamesse" på ön Selja samt Finnskogsdagarna som firas i Grue Finnskog vid gränsen mot Värmland. Båda samhällen befinner sig i en norsk periferi men placerar sig genom festivalerna i centrum i ett annat, mentalt landskap och i dialog med populära strömningar i samtiden.
De två exemplen visade hur kulturarvet kan gestaltas och användas för att markera en lokal identitet. I båda fallen fokuserar man på det exotiska och det som skiljer platsen från det omkringliggande samhället. I stället knyter man kontakter med andra delar av världen. Kulturella uttryck som tidigare kan ha upplevts som negativa lyfts fram och får ny betydning sa Torunn Selberg.

Idéhistorikern Bo Sundin jämförde den jämtländska hembygd som var hans uppväxtmiljö med det nybyggda bostadsområdet i Umeå som är hans barns moderna hembygd. Genom personliga betraktelser och exempel lyfte han fram exempel på vad som skiljer dem åt.
Den gamla hembygden var begränsat i rum. Genom berättelser ur det förflutna överfördes kunskapen om platsens historia i en kontinuerlig process. Den moderna hembygden har ett kortare tidsperspektiv hävdade Sundin. Den präglas av samtidighet men breder ut sig i rummet genom större kulturell mångfald och genom nya medier. Det är idag medierna som knyter ihop generationer och skapar gemensamma upplevelser ansåg han. Nostalgiska känslor knyts numera inte till en plats och dess historia utan till medieupplevelser. Han argumenterade också mot den populära föreställningen att dagens samhälle är historielöst. Det moderna kulturarvet är ett annat och starkt knutet till folkhemmets strukturer, dagis, bibliotek, skola och fritids och så vidare. Det måste brukas och inte hamna på museum avslutade han.