Söndag 1 augusti 2010
 

Artiklar  | Föreläsningar & seminarier  | Studieresor

Från Ådalen till Höga Kusten

Från Ådalen till Höga Kusten

Carl-Henrik Berg

Våra svenska landskap framstår alla med mycket skiftande styrka för vårt inre. Vilka landskap kan vi t.ex. definiera med hjälp av en enda bild? I norra Sverige är det ofta något naturgivet, så som Lapporten kan stå som symbol för Lappland, eller Åreskutan för Jämtland. Samtidigt är det i söder ofta någon form av kulturmiljö eller byggnadsverk. Exempel på det är Ölands väderkvarnar och Skånes korsvirkeshus.

Det finns dock några landskap som inte förrän i sen tid har låtit sig fångas i en enda bild på detta sätt, och dit hör landskapet Ångermanland. Nu behöver ju detta inte vara något fattigdomsbevis, utan ska väl snarare ses som ett tecken på att landskapet p g a sin variationsrikedom inte låter sig fångas in på detta sätt.

Jag vill också betona att mitt mål här inledningsvis inte är att "bringa ordning och reda" bland landskapen på gammalt grundskolegeografimanér, utan poängen är att studera försök som gjorts av andra att "definiera ett landskap". I detta fall gäller det alltså Ångermanland.

I litteraturen om Ångermanland finner man en tilltagande upptagenhet med denna fråga från tiden kring 1940 och framåt. Just vid denna tid ökade svenskarnas resande, till följd av 1938 års lag om två veckors betald semester. Gemensamt för den tidens skribenter är att de alla ser det omöjliga i att fånga in landskapet Ångermanland i en enda bild.

Det som istället målas upp är bilden av Ångermanland som ett motsatsernas landskap – uppenbarligen inspirerat av Pelle Molins nu bevingade ord om ett landskap skapat som "Guds verk då han både log och vredskades". Lustigt nog i sammanhanget satte Molin förmodligen aldrig sin fot i det vi kallar "Höga Kusten", utan hans ord gäller Ådalen och ingenting annat. Idag används de dock för hela landskapet.

Det finns som sagt en idétredition om Ångermanland som ett motsättningarnas landskap. Den förste att uttalat beskriva landskapet i sådana termer var (såvitt jag vet) Ludvig Nordström. I del två av bokverket Sverige från 1937 skriver denne att "Ångermanland är ett motsägelsernas landskap".

Han menar att landskapet p g a naturgivna faktorer kommit att delas upp i tre delar kring de tre centralorterna Härnösand, Sollefteå och Örnsköldsvik. För Nordström själv är Härnösand (hans egen hemstad) inte oväntat den viktigaste delen av Ångermanland. Han skriver också lite överraskande att detta motsägelsernas landskap samtidigt utstrålar en "påtaglig harmoni".

Tidskriften Bygd och Natur, som under några år utgavs av Samfundet för Hembygdsvård tillsammans med Svenska Naturskyddsföreningen, hade år 1939 ett stort temanummer om landskapet Ångermanland. Föreningarna förlade också ett gemensamt sommarmöte till landskapet samma år, och liksom STF kom att göra trettio år senare besökte man först Härnösand och Nordingråområdet, och därefter Ådalen.

En av artikelförfattarna år 1939 är biskop Torsten Bohlin. Han har tydligen läst Nordström, för han talar om "motsatsernas spel", samtidigt som han därbakom skönjer en "dold harmoni" i landskapet. Sten Selander beskriver i sin artikel i samma årsbok den ångermanländska kusten som "de harmoniska motsättningarnas land"!

Denna bild hänger kvar genom åren. Biskop Bohlin talar i en bok från 1946 om "motsättningarnas landskap", liksom Yngve Sahlin gör det i en artikel i årsboken På Skidor tre år senare. Ångermanland – motsatsernas landskap lyder också titeln på en lärobok från 1960.

För tvåhundra år sedan fanns inga massproducerade illustrationer som kunde förmedla bilder av svenska landskap. Det enda som fanns i den vägen var kartor. På dessa kartor var det för Ångermanlands del Skuleberget i norr som framhävdes, alltifrån Olaus Magnus’ praktfulla Carta Marina från 1539 och Anders Bureus’ Nordenkarta från 1626.

Till Skulebergets berömmelse bidrog starkt också några mycket kända resenärer. Det började med kung Karl XI som reste här förbi år 1694 på väg till midnattssolen i Torneå. Året efter var det Olof Rudbeck d.y.:s tur, och sommaren 1732 den mest kände norrlandsresenären av dem alla; Carl von Linné. Skuleberget figurerar också i skönlitteraturen, från Olof Högbergs Den stora vreden (1906) till Kerstin Ekmans Rövarna i Skuleskogen från 1988.

Sommaren 1804 reste tysken Ernst Moritz von Arndt i Sverige, och i den reseskildring som kom ut 1807 lovsjunger han den pastorala idyllen i Ångermanälvens floddal. Arndt hävdar att detta är Norrlands enda stora flod, och han tycker sig vara "liksom i en av Rhens eller Donaus sköna dälder".

Engelsmannen Edward Daniel Clarke reste genom landskapet 1799, och utnämnde det till "the Switzerland of Sweden" i den skildring som kom ut 1819. Den slutgiltiga upphöjelsen kom i tysken Friedrich Wilhelm von Schuberts reseskildring från 1825, där följande omdöme t.o.m. skrevs i kursiverad stil: "Ångermanland är onekligen Sveriges vackraste provins".

Schuberts ord blev snabbt en sanning, så t.ex. i Jacob Ekelunds Geografisk Läsbok från 1840 och andra verk om Sverige. Under andra halvan av 1800-talet avklingade dock "Schubert-effekten", mycket beroende på att landskapet nu började få konkurrens av Jämtland. År 1872 skriver Herman Hofberg i sin bok Genom Sveriges bygder: "Sveriges måhända vackraste landskap är Ångermanland".

När den tredje upplagan av samma bok utkommer år 1896 hittar man istället följande inledning om landskapet: "Ännu för en mansålder sedan betecknades Ångermanland i litteraturen vanligen som Norrlands och hela Sveriges vackraste landskap. I våra dagar, sedan fjällbygdernas mångskiftande landskapstaflor och vida utsigter blifvit allmännare kända, tilldelas nämnda hedersrum vanligen åt Jämtland".

När detta skrevs år 1896 hade Svenska Turistföreningen funnits i ett tiotal år, och föreningens illustrerade årsskrifter blev snabbt mycket effektiva marknadsförare av i synnerhet det sköna Jämtland. I samma veva hände dock något betydelsefullt även för Ångermanlands del.

Konstnären och författaren Pelle Molin avled i Bodö i Norge detta år, 31 år gammal, och i Stockholm samlade Gustaf af Geijerstam snabbt ihop några av hans bästa efterlämnade noveller till boken Ådalens poesi. Utgivningen år 1897 blev en formidabel succé och folk började snart vallfärda till denna sagornas Ådal. Människorna och miljöerna i Pelle Molins noveller gav läsarna i södra Sverige en levande bild av ett ditintills ganska obekant "Norrland".

Just detta med begreppet Ådalen gjorde gjorde ångermanlänningen Mauritz Edström ett försök att reda ut år 1978 i sin bok Mitt Ådalen. Edström menar att det var helt och hållet Molins förtjänst att Ådalen blev Ådalen med stort Å.

Däri har han dock inte helt rätt. Vi kan t.ex. konstatera att en ångbåt med namnet S/S Ådalen beställdes redan år 1874 av Sundsvall– Nylands ångbåtsbolag för trafik på Ångermanälven, och redan så tidigt som 1743 hade resenären Arvid Ehrenmalm skrivit om ett Ådalen med stort Å.

Ådalen har med andra ord varit en beteckning för Ångermanälvens floddal under mycket lång tid, men först med Pelle Molin slog alltså begreppet igenom på allvar. Det var till Ådalen turisterna sökte sig när de skulle bese Ångermanland. Så var det ännu år 1960, då Birger Normans bok Ådalen kom ut, och när Olle Norell och Gunnar Erkner förberedde sin bok Surströmmingskusten och landet Nolaskogs, utgiven 1969, konstaterade de att svenskens kännedom om Ångermanland i dess helhet var mycket dålig.

De menade dock att Nordingråområdet – hjärtat av dagens Höga Kusten – nu blivit "ganska bra instansat" i turistmedvetandet, medan trakten norr därom, Nolaskogs och Skuleskogen, förblivit dåligt känd.

Norell och Erkner ger ett illustrativt exempel: Just år 1969 var temat för Svenska Turistföreningens årsskrift landskapet Ångermanland. En STF-delegation reste därför upp för att bekanta sig med landskapet. Man besåg Härnösand och Nordingrå och därefter Ådalen, men bortom Nordingrå eller Ådalen nådde man aldrig.

Sextiotalet var turismens riktiga genombrottsperiod, och nu kom man igång med mera medvetna satsningar på marknadsföring. I december 1971 kom den s.k. Fysiska riksplaneringens utredning Hushållning med mark och vatten, och i denna utredning framhölls särskilt "norra Ångermanlands brantkust", som i en senare utredning från 1973 föreslogs bli ett av landets primära rekreationsområden. Utredningen från 1971 har ett omslag som pryds av ett färgfoto av Vågsfjärden i Häggvik, Nordingrå.

Begreppet "Höga Kusten" fanns ännu inte, utan det skapades nu snabbt i samband med inrättandet av en planeringskommitté på länsnivå i början av år 1972. Denna fick namnet Höga Kusten-kommittén, och ett par år senare kom så Höga Kusten-utedningen.

Turistlandskapet Höga Kusten var därmed fött. En lång rad böcker och broschyrer där namnet Höga Kusten lyfts fram har sedan dess utgivits, och i samband med tillkomsten av Högakustenbron som invigdes 1997 har utbudet av trycksaker med Höga Kusten-koppling formligen exploderat.

Idag satsar man från kommunens sida (Kramfors) helt och hållet på Höga Kustens goda namn, medan man konsekvent och medvetet undviker att använda Ådalen i marknadsföringen. Sommaren 1998 var Kramfors kommun plötsligt inte längre "Kramfors med Ådalen och Höga Kusten", utan konsekvent bara "Kramfors med Höga Kusten".

Det hade gjorts en satsning på Ådalen under några år i början av 1980-talet, med Ådalenkommittén som lade fram ett antal rapporter åren 1980-1984, men sedan dess har det inte hänt mycket mer med turistsatsningarna där.

Idag är det Högakustenbron som får stå som symbol för hela landskapet Ångermanland. När jag sommaren 1999 klev in på turistbyrån i Kramfors möttes jag av en skyltvägg med turistbroschyrer där i stort sett varenda broschyr pryddes av en bild av Högakustenbron på omslaget.

Tillkomsten av bron har gjort att t.o.m. Härnösand hoppat på Höga Kusten-tåget, och under några år försökte profilera sig som "Porten till Höga Kusten" – dvs i praktiken alltså som porten till grannkommunen.

Varför försvann då Ådalen till slut helt ur den turistiska marknadsföringen? Ja, idag är svaret kanske ganska uppenbart, mot bakgrund av den dystra situationen i Ådalen, men det kan också ha sitt intresse att titta lite på hur det sett ut på vägen dit.

Med Ådalens poesi blev Ådalen i ett slag ett identifierbart landskap på den turistiska Sverigekartan. Till en början var det Pelle Molins Ådal som drog, och även när intresset vidgades till hela landskapet var det fortfarande Pelle Molins bevingade ord om Ådalen som ständigt återkom.: "Detta är Ådalen, Guds verk, då han på samma gång log och vredskades".

Så t.ex. i Svenska Turistföreningen årsskrift från 1920, som hade just landskapet Ångermanland som tema. Ådalen är vid denna tid känt för varje svensk, medan Nordingrå med omnejd "glimmar i skymundan för ingens öga", som Ane Randel skriver i årsskriften 1920.

Men med 1920-talet kom sågverksdöden till Ådalen, och alltsedan ådalshändelserna 1931 har Ådalen i mångas medvetande kommit att förknippas med arbetarkonflikter. Ett lyft i Ådalens 1900-talshistoria var Sandöbrons öppnande år 1943.

Sandöbron, som idag närmast betraktas som ett besvärande problem, var vid sin tillkomst en symbol för det nya och industrialiserade Sverige, och på samma sätt som Högakustenbron idag är en turistisk markör för Höga Kusten var Sandöbron länge en av de främsta markörerna för turistlandskapet Ådalen.

Ångermanlands storhet har sin grund i landskapets storslagna natur. Alltifrån von Schuberts lovsång över landskapet år 1825 till upphöjelsen i november 2000 av Högakustenområdet till världsarv är det naturen som kommit i främsta rummet.

Tidvis har de mänskliga yttringarna också varit framträdande, och i tider av vattenkraftutbyggnader och storslagna broprojekt har även människoskapade miljöer dragit till sig många turister, men som i Sverige i övrigt utanför storstäderna är det naturen som förblir den stora attraktionen. Därför har Höga Kusten framtiden för sig på ett helt annat sätt än Ådalen.

Paradoxalt nog är det förbättrade kommunikationer kors och tvärs genom landskapet som öppnat möjligheterna för en större allmänhet att njuta av denna natur. Och medan Höga Kusten bokstavligen blir större och högre för vart år som går bleknar nu minnet av det en gång så livskraftiga Ådalen snabbt bort med de människor som levde där under dess stolta storhetstid.

*1807 Tysken Ernst Moritz von Arndts reseskildring utkommer

*1819 Edward Daniel Clarkes reseskildring utkommer

*1825 Friedrich Wilhelm von Schuberts reseskildring utkommer på svenska

*1874 Ångbåten S/S Ådalen beställs av Sundsvall–Nylands ångbåtsbolag

*1897 Ådalens poesi utkommer i sin första av många upplagor

*1920 Ångermanland är temalandskap i Svenska turistföreningens årsskrift

*1939 Ångermanland är temalandskap i tidskriften Bygd och Natur

*1943 Sandöbron invigs

*1969 Ångermanland är temalandskap i Svenska turistföreningens årsskrift

*1971 Utredningen Hushållning med mark och vatten utkommer

*1974 Höga kustenutredningen presenteras

*1997 Högakustenbron invigs

*1998 Kramfors kommun stryker Ådalen och blir "Kramfors med Höga Kusten"

*2000 Höga Kusten utses till världsarv

Att skapa berättelser ur spåren efter mänskligt liv

Från näringskälla till virkesförråd – skogsbruket i Ås by, Edsele socken

Från Ådalen till Höga Kusten

Industrihistorien - ett levande kulturarv

Och världen blev mindre

Planering eller oordning? - industrialismen och bebyggelsen i Västernorrland 1750-1900

Tidigare skogsbruk i Ångermanälvens ådalar