Söndag 5 september 2010
 

Artiklar  | Föreläsningar & seminarier  | Studieresor

Planering eller oordning? - industrialismen och bebyggelsen i Västernorrland 1750-1900

Planering eller oordning?

Av Peter Sundborg

Ett glest befolkat område, nästan utan vägar – så tedde sig Västernorrland vid mitten av 1700-talet. Skogen dominerade på ett mer brutalt och eftertryckligt sätt än idag. Med hårt arbete och målmedveten energi lyckades dock människorna omvandla skogen till bördig jord.

Jordbruket var den viktigaste näringsgrenen i länet och hade varit det länge. Byarna låg längs kusten och utmed älvdalarna. Kontakten med vattenvägarna var betydelsefulla. Älvarna och havet var viktigare och mer pålitliga kommunikationsleder än vägar och stigar på land.

Två städer fanns i detta jordbrukande samhälle, Härnösand och Sundsvall. Även i städerna var jordbruket en viktig näringsgren. Runt själva bebyggelsen i Sundsvall låg stadens kronolotter där borgarna odlade säd och höll betesmarker för boskap. Under 1700-talet blev frukt och potatisodlingar vanliga.

De förnämsta borgarna hade till och med trädgårdar. (Su hist, del 1, s 126) Det gick inte att komma in i städerna hur som helst. Besökarna måste gå in genom de fåtal tullportar som fanns. Stadsbebyggelsen omgärdades av tullstaket. Bönder som kom in med jordbruksprodukter som de vill sälja tvingades betala tull. Denna tull hade införts i slutet av 1600-talet.

I och med att staketet gick runt staden var den väl avgränsad, innanför var det tät stadsbebyggelsen, utanför var det landsbygd. Hur såg då en stad som Sundsvall ut? Vi vet tyvärr inte så mycket om det. Men vi kan i alla fall konstatera att husen var timrade, en våning höga. Taken var ofta så kallade vedtak. De enkla boningshusen var utan panel. Men många var målade i rödfärg direkt på timret. (Su hist, del 1 s 122-123)

Bilden av bebyggelsen i våra trakter i mitten av 1700-talet är ännu inte fullständig. Vi har också järnbruken. Dessa hade etablerats här av ett speciellt skäl – den goda tillgången på skog. Det var nämligen billigare att transportera malmen hit än att skicka skogen söderut. Runt järnbruken i södra Sverige började skogen ta slut. Staten var angelägen om att järnbruk startades.

De var en god inkomstkälla och gav dessutom viktiga järnprodukter till näringarna i landet. Regeringen lockade med lång tid av skattebefrielse och andra förmåner för företagare som ville etablera bruk. Men det krävdes kapital för att starta en så omfattande verksamhet som ett järnbruk. I tider när inga affärsbanker fanns var kreditmöjligheterna mycket begränsade. Det var ett litet överskikt av rika handelsmän och höga ämbetsmän som hade pengar nog att ge sig på denna typ av näringsverksamhet.

Två personer inom det övre skiktet som satsade pengar i Västernorrland var Johan Clason och Jacob Polack. Johan Clason var en rik handelsman och skeppsredare i Stockholm. Även Polack var en förmögen man. Han bodde i Sundsvall och blev rik på bjälkhandel och varvsrörelse.

Clason och Polack startade Bollsta järnbruk 1737. De lät uppföra en praktfull herrgård, 18 meter lång och 10 meter bred. Det var en representativ salsbyggnad med en sexdelad plan. I bottenvåningen fanns bland annat stora och lilla salen, kammare och kök. De två flyglarna användes inte som bostäder. Den södra inrymde fyra kammare och kontor för skrivaren. Den norra stod länge oinredd.

På en karta över Bollsta järnbruk från 1754 kan vi se att herrgården placerades centralt i järnbruksområdet. Runt herrgården, på respektfullt avstånd, har vi sedan ladugård, arbetarbostäder, masugn, kvarn och andra byggnader. Herrgårdarna fick alltid en speciell placering på de mellannorrländska järnbruken. Inte sällan låg de uppe på en kulle så att de var väl synliga från alla håll. De var stora, ofta i två våningar, målade i ljusa färger och flankerade av flygelbyggnader.

Herrgårdens centrala placering på bruket var en följd av en lång tradition som sträcker sig tillbaka till 1600-talet. Den tidens samhälle var strikt hierarkiskt och statiskt. Överheten hade ett fast grepp om människors tänkande. Var och en skulle veta sin plats och vördnaden för kung, adel och andra ståndspersoner predikades i olika sammanhang.

Herrgården var inte bara en bostad för patron utan också kulturell och social manifestation. Genom en praktfull arkitektur och en påkostad inredning visade man att överhetens position var berättigad. Även själva produktionsbyggnaderna fick en underordnad placering.

Det är ofta förvånande hur själva bruksverksamheten nästan göms undan på en del stora bruk i södra Sverige. Den grund som hela anläggningen vilar på betraktas som något perifert. Detta är dock logiskt ur den tidens tänkande. Brukspatronerna såg antagligen sin anläggning på det sättet, själva bruksverksamheten hade inget värde i sig, den var till för att herrgårdsfolket skulle kunna leva sitt överklassliv.

I Bollsta var herrgårdens symboliska betydelse ovanligt stor eftersom ingen av de två brukspatronerna bodde där. Det var inspektören Carl Pihlwall och hans familj som fick bo i herrgården. Pihlwall hade inte den position i samhället som bruksherrgårdarnas innehavare normalt hade.

Sannolikt hade ingen av brukspatronerna Clason och Polack någonsin tänk bosätta sig i Bollsta. Men likafullt hade en praktfull herrgård byggts. Det dög inte med bara en inspektorsbostad. Ett bruk utan herrgård var uppenbarligen en omöjlighet.

Däremot saknar Bollsta och den välplanerade, strikta, rätvinkliga bebyggelsestrukturen som är vanlig på bruken i södra Sverige. En vanlig plan är att herrgården ligger i ena änden av en axel och en monumentalbyggnad av annat slag ligger i andra änden. Mellan dessa går bruksgatan som kantas av arbetarbostäder. (Exempel från södra Sverige på ett sådant bruk)

Naturförhållandena kan ha spelat en viktig roll när man bestämde sig för hur järnbrukssamhället skulle byggas i Västernorrland. Landskapet var kuperat och vattendragen ringlade sig fram. Det var inte lätt att bygga strikt och rätvinkligt även om man skulle vilja.

Ett av de största bruken i mellannorrland, Galtström, har naturförhållandena bestämt läget för många byggnader. Men på en karta från 1879 kan man se att det ändå finns en vilja till ordning i bebyggelsen. Byggnader väster och öster om herrgården har orienterats på samma sätt som herrgården eller också byggts vinkelrät mot herrgårdens långsida.

Skog, skog och åter skog – det präglade Västernorrland. Länge betraktades skogen som värdelös och ett hinder för odlingen. Men vid den här tiden, i mitten på 1700-talet, hade en annan syn etablerats. Många hade kommit underfund med att skogen var värdefull, den kunde utnyttjas och ge arbeta och pengar. Ännu var bebyggelse – i form av byar, bruk och städer – små öar i ett hav av skog. Men det skulle förändras.

Tiden från 1700-talets mitt fram till industrialismens genombrott mot slutet av 1800-talet präglas bland annat av att det uppstår många manufaktursamhällen ute på landsbygden, fler järnbruk anläggs, varv och lastageplatser etableras och inte minst, åtskilliga vattensågar kommer igång.

Det blir med andra ord fler öar i havet av skog. Befolkningen ökar i länet. Men det är framför allt på landsbygden som människorna blir fler. En stad som Sundsvall växer, men växer relativt lite. 1751 har Sundsvall en befolkning på 830 personer och 1799 finns det 1 017 innevånare i staden.

Ända fram till 1840-talet ökar Sundsvalls befolkning ganska obetydligt. (Su hist, del 1, s 194-196) Handelskapitalisterna i staden är dock engagerade i en hel del manufakturverksamhet. Men den finns ute på landsbygden. Mellan 1750 och 1810 startas elva finbladiga vattensågar i Medelpad. I många av dessa projekt är sundsvallborgare inblandade. Orsaken är naturligtvis att dessa har tjänat pengar på handeln och har kapital att satsa. (Su hist, del 1, s 153 ff)

Att anlägga ett varv i Västernorrland var vid denna tid högst motiverat. Sjöfarten ökade bland annat beroende på exporten från vattensågarna, och behoven av fartyg ökade därmed också. Wifsta varf var från första början ett välplanerat samhälle.

Varvet startades av rektor Pehr Hellzén i Härnösand 1798. Hellzén studerade i Uppsala och det är inte omöjligt att han besökt de klassiska järnbruken i Uppland och inspirerats av de välordnade och rätvinkliga bruksorterna. (Byggnader och kulturmiljöer, s 158-159) Varvets planering och uppbyggnad skedde noggrant och genomtänkt. (Althin, s 32)

Från början fanns ingen bebyggelse alls på varvsområdet. Det första som kom upp var fartygsbäddar, magasin och andra varvsbyggnader. Arbetarbostäder och inspektorsbostad uppfördes. Allt byggdes enligt en strikt plan längs efter en rak varvsgata.

Varvsgatan gick parallellt med strandlinjen. Herrgården med sina två flygelbyggnader och trädgård uppfördes i gatans fond i väster. Pehr Hellzén bodde aldrig i herrgården, men däremot hans son Pehr Anders, som också blev varvspatron efter fadern. Pehr Anders Hellzén sägs ha gjort herrgården till den kulturella centralpunkt som många bruksherrgårdar var i södra Sverige. (Althin, s 121)

Flera järnbruk, varv och andra manufakturer i Västernorrland bildade så småningom samhällen med allt vad som behövdes av handelsbodar, värdshus, skola och kyrka. En del hade eget jordbruk och var näst intill självförsörjande. Ett manufaktursamhälle med 200-300 innevånare var inte ovanligt.

Med tanke på att en stad som Sundsvall hade omkring 1 000 innevånare kring 1800 är det inte svårt att inse att dessa manufaktursamhällen utgjorde viktiga befolkningscentra i Västernorrland. Bebyggelsestrukturen på de förindustriella manufakturerna avspeglar samhällsförhållandena. Det var ett genomreglerat och hierarkiskt samhälle. Den patriarkala strukturen kommer fram till exempel i herrgårdens placering på bruket.

Även om man inte alltid lyckades, fanns det ofta en ambition att planera manufaktursamhällena med ordning och reda. Jämför man med nästa periods industrisamhällen var brukens och varvens samhällen präglade av mycket större ordning. (se även Graninge!!)Många byggnader har sina givna placeringar i förhållanden till andra. I ståndsamhället hade var och en sin givna plats och förändringarna var få och gick långsamt.

Hittills har det förindustriella samhället skildrats. Även om en del järnbruk och varv var stora arbetsplatser skedde produktionen hantverksmässigt. Därför bör dessa produktionsenheter inte betecknas som industrier. Det är först under nästa period vi tar steget in i industrisamhället. Vanligen anses perioden 1870-1910 vara tiden för industrialismens genombrott i Sverige.

Sågverksindustrin i Västernorrland spelade en viktig roll under genombrottsperioden. Industrialiseringen var slutskedet av en tid av samhällsomvandling i Sverige. Vi gick från ett jordbruksbaserat ståndssamhälle styrt av kung och adel till ett liberalt kapitalistiskt samhälle styrt av borgerligheten.

Maktövertagande hade en ekonomisk bas. Utan sin rikedom hade borgerligheten aldrig kunnat beröva kung och adel ??? och själva erövra makten. Kungen fick behålla sin position, men blev tvungen att göra som borgerligheten ville. Västernorrland blev ett eldorado för skickliga handelsmän och entreprenörer med organisationsförmåga och djärvhet.

Här fanns det möjlighet att tjäna pengar. Sundsvallsdistriktet levererade en av Sveriges rikaste män, Fredrik Bünsow. Det var bara Alfred Nobel som kunde mäta sig med honom i förmögenhet.

Men detta är att gå händelserna i förväg. Det fanns väsentliga förutsättningar för den stora omvandlingen. Borgerlighetens strid för ekonomisk och politisk frihet var viktig. Den liberala borgarklassen hade under decennier fört en kamp för ett fritt näringsliv utan statliga regleringar.

Den totala näringsfriheten infördes 1864. Dessförinnan hade en lag om rätten att starta aktiebolag kommit. Den stora kommunreformen 1862 gav borgerligheten större lokal makt. Statens kontroll över städer och samhällen begränsades. För Västernorrlands del var naturligtvis tillgången till råvaran skogen avgörande för utvecklingen.

Industrialismens genombrott i Europa innebar att det uppstod en kraftig efterfrågan på sågade trävaror. De engelska tullarna på trävaror sänktes och avskaffades så småningom helt. Ångsågens införande var en förutsättning för en verksamhet i stor skala. Tillgången på arbetskraft var en annan viktig förutsättning. Arbetare kom vandrande hit från olika landskap i landet.

Vad hände med bebyggelsen? Under industrialismens genombrott i vårt län byggs det väldigt mycket under kort tid. Industrier etableras och de drar till sig massor av arbetare som måste ha någonstans att bo. Sen kommer handlare, småhantverkare och andra. Små servicesamhällen bildas. Det är en bebyggelsetillväxt som ingen räknat med och ingen planerat för. Byggandet blev oreglerat och anarkistiskt. Det gäller både städerna och de framväxande industrisamhällena.

När sågen i Domsjö skulle starta kom maskinuppsättare från Bolinders fabriker i Stockholm upp till sågplatsen utanför Örnsköldsvik. De hade med sig ångmaskin, ångpanna, sågramar och kantbänkar från fabriken i Stockholm och allt detta monterades upp under sommaren 1865. I augusti samma år kunde den första stocken sågas.

Det fanns en del bebyggelse redan innan sågen började byggas i Domsjö. Eftersom just den här platsen vid fjärden var en utmärkt kajplats för segelskutor hade den blivit Mo vattensågs lastageplats. Sågverksägaren J C Kempe hade köpt en del hemman i området och byggde dessutom några arbetarbostäder.

Ångsågen krävde en betydligt större arbetsstyrka än lastageplatsen. De första åren var omkring 70 personer på ett eller annat sätt anställda på sågen, även bönder som gjorde kördagsverken räknades då in. Ytterligare arbetarbostäder byggdes. Herrgården uppfördes 1871.

Bebyggelsen vid Domsjösågen blev utspridd. En karta från 1878 visar var byggnaderna låg. Såghuset fanns naturligtvis nere vid vattnet. Timmermagasinet fanns strax utanför och från såghuset gick sedan en rälsbana till brädgården i öster.

Närmast sågen låg arbetarbostäder och längre upp i backen fanns herrgården med sina två flyglar. En skola hade också uppförts vid den här tiden. Den låg lite för sig själv i öster. Eftersom Kempe knappast kunde veta hur framgångsrik verksamheten skulle bli fanns troligen ingen plan för hur och var byggnader skulle uppföras.

År 1882 anlades en ny såg, omkring 700 meter öster om den gamla. Den nya sågen hade fem sågramar, två kantverk och ett mindre hyvleri. Fler människor anställdes. Men var skulle de bo? Det fanns inte bostäder så det räckte. Arbetare som kom från byar runt sågen bodde kvar och fick gå varje dag till arbetet. Andra arbetare byggde sina egna hus eller skaffade sig torp.

Det var i och för sig inte konstigt att det blev så här. Sågverket utvecklades oerhört snabbt, sannolikt mycket snabbare än ägarna räknade med. Det verkar inte ha funnits tid för långsiktig planering. De bostäder som fanns vid sågen var dessutom oerhört överbefolkade och i väldigt dåligt skick, enligt samtida vittnen.

Varje arbetarfamilj hade ett spisrum, det vill säga ett kök med öppen spis. I en revisionsberättelse från 1880-talet skildras bostadsförhållandena:

"Arbetarebostäderna i Domsjö lämna mycket i övrigt att önska för att tillfredställa även de mest anspråkslösa pretentioner och behöva omfattande reparationer för att kunna anses beboeliga varjämte de befintliga äro så otillräckliga för verkets arbetare att t e x i ett rum med en golvyta av endast 16x16 fot (spisen inräknad) äro inhysta icke mindre än tio personer." (s 38 i Nylander.)

Disponent Christian Lindeberg insåg att nya bostäder måste byggas. Han ville lägga mer pengar på bekvämlighet än prydlighet, enligt ett brev till ägaren Kempe. Ändå engageras stadsarkitekten i Härnösand, Per Appelberg, för att rita husen. Två timmerhus med åtta lägenheter i varje byggdes strax söder om den nya sågen.

Den här gången bestod varje lägenhet av ett rum med kök. En finare faktorsbostad byggdes också under den här tiden, alltså vid 1880-talets mitt. Expansionen fortsatte och arbetarna strömmade till verket.

Vid sekelskiftet 1900 fanns det 404 arbetare vid sågen. Återigen byggdes nya bostäder. Nu uppfördes tegelhus istället för trähus. De sex husen byggdes i en rak rad söderut från sågen sett. Kempe hade just byggt upp Norrbyskär (när?) och uppförde i stort sett likadana hus i Domsjö som på skäret. (sid 44 i Nylander)

Ett industrisamhälle växte fram. Strax väster om den första sågen låg en brygga och i närheten av den startade några affärer, den första redan 1868. Så småningom drogs hantverkare till samhället. Strax efter sekelskiftet fanns i Domsjö bland annat bagare, slaktare, skinnhandlare och målare.

Dessutom fanns telefonväxel, postkontor och flera kaféer. Många arbetare började bygga hus utanför bolagsägd mark. Ett sådant område var Skidsta. Där bosatt sig också folk som inte var anställda av verket, till exempel hantverkare och småhandlare. De som bodde i Skidsta stod lite utanför bolagsgemenskapen, vilket hade både för- och nackdelar. Å ena sidan åtnjöt de inte vissa förmåner, å andra sedan var de mer självständiga gentemot bolaget. Det var i Skidsta de första fackföreningarna bildades 1898. (s 67 i Nylander)

Sågverkssamhällena växte snabbt. Där sågverken låg tätt bildades en märklig sågverksbygd bestående av många mindre sågverkssamhällen. En sådan bygd var Alnö där det som mest fanns 19 sågverk. I ett område i Ådalen låg sågarna så tätt att en stad så småningom uppstod, den fick namnet Kramfors.

Till skillnad från de flesta svenska städer, som tillkommit genom diktat från statsmakten, uppstod Kramfors utan styrning uppifrån. Staden bildades som en följd av industrikapitalismens explosiva växtkraft och förmåga att skapa stora arbetsplatser i ett begränsat område.

Det område som så småningom skulle bli Kramfors stad var vid mitten av 1800-talet en ren jordbruksbygd. Här låg ett antal byar, varav de största var Östby och Jättesta. Den första ångsågen byggdes på Limstalandets udde 1852 och fick namnet Kramfors Såg, efter Christopher Kramm som redan i mitten av 1700-talet anlade en vattensåg här. Nästa ångsåg anlades två kilometer från den första.

Den tredje sågen uppfördes ytterligare några hundra meter därifrån. Ansamlingen av arbetsplatser drog till sig handlare och småhantverkare. De slog sig ner i en knutpunkt vid landsvägen, som gick väster om de tre sågarna. En kåkstad växte upp med butiker, kaféer, frikyrkor och samlingslokaler. Detta var början till Kramfors centrum. (Ådalen. Bebyggelsefrågor i Kramfors kommun, s 77 ff)

På andra platser där sågverken och andra industrier låg tätt växte det fram så kallade komplementsamhällen. Bostäder byggdes i dessa samhällen. Ofta uppstod det små centrumbildningar med butiker, hantverkare, kaféer och samlingslokaler.

Komplementsamhällena låg utanför den bolagsägda marken och verkade helt sakna planering eller reglering. Ibland låg de mellan två stora industrier. Kvissleby växte fram mellan Svartvik och Essvik i Njurunda. I närheten av Wifsta Varf uppstod Vivsta centrum.

Vid sekelskiftet 1900 började det Västernorrland så som vi idag känner det ta form – ett län dominerat av skogsbaserade industrier, med bebyggelsen koncentrerad till kusten och älvdalarna. Den nya bebyggelsen bestod av många och relativt små industrisamhällen och komplementsamhällen, även om den del sågverk började växa ut till väldigt stora anläggningar.

En stor del av länet var naturligtvis fortfarande täckt av skog, men bebyggelsen bredde ut sig allt mer. Det var ingen välordnad och välplanerad bebyggelse. Städer och samhällen expanderade utan långsiktighet och genomtänkta idéer om hur de skulle se ut. En spontan och vild bebyggelse på många sätt, men samtidigt inte tillrättalagd och hierarkisk

I boken Byggnader och kulturmiljöer i Västernorrland finns en bra översikt över bebyggelseutvecklingen i länet under framför allt 1700-, 1800- och 1900-talen. Artikeln är skriven av Göran Lindahl som var professor på Konsthögskolans arkitekturskola. Den här boken kom ut 1977 och innehåller artiklar av olika författare.

Trots att den är 25 år gammal innehåller den fortfarande bland det bästa som skrivits om bebyggelsen i Västernorrland. I boken finns också en artikel av Jan-Bertil Schnell om industrier och industrisamhällen i Medelpad. Svensk Stad, del 2, (eller del 3 av originalupplagan från 1950-talet) innehåller ett intressant avsnitt om Sundsvallsdistriktet under slutet av 1800-talet. Avsnittet har rubriken Självväxande industriregion.

Att skapa berättelser ur spåren efter mänskligt liv

Från näringskälla till virkesförråd – skogsbruket i Ås by, Edsele socken

Från Ådalen till Höga Kusten

Industrihistorien - ett levande kulturarv

Och världen blev mindre

Planering eller oordning? - industrialismen och bebyggelsen i Västernorrland 1750-1900

Tidigare skogsbruk i Ångermanälvens ådalar