|
Söndag 5 september 2010 |
 |
 |
|
Artiklar | Föreläsningar & seminarier | Studieresor
Industrihistorien - ett levande kulturarv
Tyngdpunkten i tillverkningen flyttades efterhand över från klockgjutning till större belysningsarmaturer och produkter för sågverks- och massaindustrin. Det Linderbergska bolaget såldes år 1904 till det nybildade AB Sundsvalls Förenade Verkstäder, vilket bolag idag fortlever under namnet Emhart Glass Sweden AB med tillverkning av maskiner och utrustning för glasindustrin. Med startåret 1756 är sannolikt Emhart vårt läns äldsta industriföretag. I det följande skall ett försök göras att följa den industriella utvecklingen från de äldsta industrierna fram till deras moderna efterföljare. Av utrymmesskäl kan vi endast redovisa enstaka exempel på den nya generationen industrier, men vi hoppas att exemplen leder till en ökad aktivitet bland intresserade att på egen hand komplettera med nu verksamma arvtagare till de gamla industrierna.
Järnbruken I mitten av 1600-talet började skogsbristen i Bergslagen att bli ett allvarligt problem för järnhanteringen. Skogarna belägna på bekvämt avstånd från gruvor, hyttor och hamrar hade exploaterats hårt för järnproduktion, och skogsbristen blev ett allvarligt hot mot landets livsviktiga inkomst från järnexporten. De vid denna tid närmast outnyttjade skogsrikedomarna i Norrland blev nu den resurs, som kunde kompensera skogsbristen i söder. Samtidigt som hammarsmedjor i Bergslagen tvingades stänga eller rivas för att skogen skulle räcka till för gruvbrytning och tackjärnsframställning, lockade staten med förmåner till den som anlade järnbruk i Norrland. Främst ville man flytta det tredje steget i järnframställningen, nämligen hammarsmidet till nya områden. År 1673 utfärdade regeringen ett specialprivilegium för nyatebleringar i landets norra landsändar. Privilegierna innebar bl.a. att bruksägaren befriades från skatter under en lång följd av år, samt att denne fick en rad andra förmåner som skulle underlätta etableringen och gynna den fortsatta driften. I Norrbotten fick borgarna i Luleå stad redan på 1630-talet privilegier på ett järnbruk med obekant lokalisering, men 1642 påträffades järnmalm i Junosuando, vilket blev upptakten till en bruksrörelse i Tornedalen. Minskad malmtillgång och ekonomiska felspekulationer medförde dock att driften vid dessa anläggningar nästan helt upphörde 1689. Mer livskraftiga blev de järnbruk som anlades år 1673 i Graninge i Ångermanland och i Galtström i Medelpad. Driften i Graninge pågick till 1901, och i Galtström med vissa kortare avbrott till 1916. De jämförelsevis små järnbruken i Norrland blev med tiden olönsamma när järnvägarna byggdes ut i Bergslagen och skogar belägna på stora avstånd från gruvor och hyttor blev lönsamma att exploatera. Nya metoder för framställning av järn och stål krävde dessutom koncentration till större enheter och dessa investeringar förlades sålunda till bergslagsbygderna.
Historiens förtsättning Egentligen skulle vi kunna räkna dagens finskägda verkstadsföretag Metso Herrarna fick år 1868 privilegier på stångjärns- och manufaktursmide vid det samma år bildade Sunds Bruk i Sund. Sunds Bruk blev småningom Sunds AB och senare Sunds Defibrator AB. År 1990 förvärvades bolaget av det finländska Rauma-Repola och idag lever Sunds Bruk under namnet Metso Paper. Produkter för massa- och pappersindustrin startade på allvar 1908, då bolaget i Söråker uppförde en egen sulfitfabrik.Produktprogrammet är i stort detsamma idag.
Vattensågarna De första vattendrivna sågarna, vanligen benämnda sågkvarnar, finns omnämnda från 1500-talet. Åren 1573-1574 tillkom på initiativ av Johan III sex kronosågar i Norrland. Den statliga skatten på bräder visar att det även fanns enskilt ägda sågar i Norrland under 1500-talet. Samtliga dessa sågar var utrustade med ett enda blad, som var handsmitt och mycket grovt, vilket medförde att sågavfallet blev stort. Detta betraktades som slöseri med skogsråvaran, och missgynnade under lång tid sågverksnäringens utveckling. Men bättre tider skulle komma. I början av 1700-talet introducerades valsade sågblad efter mönster från holländska tillverkare. Enligt ett kungligt brev den 23 februari 1739 fick sågar med valsade sågblad, så kallade finbladiga sågar tillgång till av kronan anslagen allmänning- och skatteskog. Dessa skogar benämndes stocksfångstskogar och skatten utgick i form av en viss avgift för varje träd s.k. skogs- eller stubböre. Det kungligaprivilegiet 1739 blev inledningen till en lång och stundom hätsk strid om skogsråvaran mellan järnbruks- och sågverksägarna. Den första finbladiga vattensågen i Norrland anlades 1742-1744 i Kramfors tätt följd av Lo vattensåg i samma område. Dessa sågar blev upprinnelsen till Kramfors AB bildat år 1886, vilket bolag uppgick i SCA 1929. Bland de större norrländska vattensågar som i övrigt utgör föregångare till SCAs första dotterbolag kan nämnas Matfors och Sillre i Medelpad, Ljungå i Jämtland, Baggböle och Ytterstfors i Västerbotten samt Borgfors, Gyljen och Storfors i Norrbotten. Vattensågarnas storhetstid varade i något mer än 100 år eller till mitten av 1800-talet, då den nya ångsågstekniken introducerades. Men vattensågarna hade då lagt grunden till den senare så framgångsrika och världsomspännande norrländska exporten av sågade trävaror.
Skeppsvarven och rederirrörelsen Knappheten på ekvirke i södra och mellersta delarna av landet för byggande av örlogsfartyg började bli besvärande i mitten av 1600-talet. Den 19 december 1664 beslöt regeringen att ett varv för byggande av örlogsskepp av furu på försök skulle anläggas på Norrlandskusten. Den föreslagna varvsplatsen på Lövgrundsholmen i Indalsälvens mynning godkändes 1665 av Amiralitetskollegium. Fram till varvets nedläggning 1678 byggdes ett tiotal skepp, fregatter, lastdragare och pråmar. Den 5 mars 1679 beslutade konungen att ”furuskeppsbyggeriet i Norrland” helt skulle upphöra. I slutet av 1700-talet tog skeppsbyggnationen ny fart i Sundsvallsdistriktet. År 1798 privilegierades Wifsta Skeppsvarfs Bolag i Timrå socken. Vid varvet byggdes minst 65 segelfartyg fram till sista stapelavlöpningen 1870. Sundsvalls stads varv var vid ingången til1850-talet ett av landets allra största skeppsvarv. Ett drygt 20-tal skeppsvarv har varit verksamma i sundsvallsdistriktet, vilket ger en uppfattning om näringens stora betydelse. När varvs- och rederirörelsen avvecklades i slutet av 1800-talet, blev det ingen fortsättning med ångfartyg byggda i järn, utan i stället koncentrerade bolagen sina verksamheter till skogs- och sågverksrörelse.
Historiens fortsättning Mindre och medelstora båtvarv har i modern tid funnits i länet, dock inget År 1975 samlades fartygsflottan och distributionverksamheten i ett nybildat bolag med namnet SCA Shipping AB. Vid årsskiftet 1992 överlät SCA fartygen till ny ägare för att därefter och alltjämt hyra in tre fartyg för de egna transporterna. Intressant i sammanhanget är att SCA motiverade sitt beslut om egna fartyg på samma sätt som de fartygsägande träpatronerna på 1800-talet gjorde, nämligen att åstadkomma en säker tillgång till fraktfart för de egna produkterna.
Glasbruken Liksom fallet var med järnbruken, var det också vid etableringen av glastillverkning i Norrland den rika tillgången på vedråvara som blev avgörande för lokaliseringen. Stora mängder ved förbrukades i smältugnarna samt bok, asp, björk och gran för framställning av pottaska. Bland SCAs föregångare bland glasbruken finner vi bl.a. Skönvik, Sandö, Ström och Strömbäck samt Ytterstfors. En viss förbindelse med SCA har även Fjäls glasbruk i Hässjö socken, Medelpad, där en av initiativtagarna var disponenten vid Tunadals sågverk, Carsten Jacobsen. Vidare ägdes marken där glasbruket låg av Sunds AB. Efterhand ökande kostnader för import av råvaror som soda, sand, lera och arsenik från England och Tyskland blev avgörande för de norrländska glasbrukens avveckling. Sandö glasbruk, där för övrigt tonsättaren Frans Berwald varbruksdisponent 1850-58, var dock verksamt så lång tid som mellan åren 1750-1928.
Historiens fortsättning Mindre glashyttor för hantverksmässig tillverkning av glasprodukter har möjligen tid efter annan etablerats på olika platser i länet. Livslängden har dock i dessa fall varit mycket kort. Något större glastillverkande bruk har inte funnits efter Sandö Glasbruks nedläggning 1928. En viss koppling till glastillverkningen har dock tidigare omnämnda Emhart GlassSweden AB i Sundsvall, som tillverkar maskiner just för glasindustrin.
År 1849 igångsattes landets första ångdrivna sågverk i Tunadal i Sköns socken. En ångsåg hade dock redan åren 1828-29 sett dagens ljus i Tegelviken i Stockholm, men denna såg återsågade endast redan vattensågat virke för andra dimensioner och kvaliteter och främst för den inhemska marknaden. Vid Tunadal försågades från starten rundvirke för den viktiga exportmarknaden. Under 1850- och 1860-talen växte ångsågar i rask takt upp efter norrlandskusten. Med drygt 40-talet ångsågar blev sundsvallsregionen småningom ett av världens största trävarudistrikt med en åtföljande kraftig befolkningsökning. Ångermanälvens ådal gick en liknande utveckling till mötes på sågverkssidan. Några av de större vattensågarna kunde emellertid med gott resultat konkurrera med ångsågarna ett par decennier från 1850-talet och framåt vad gällde produktionsvolym. Den nödvändiga flottningen av virket som sågades vid inlandets vattensågar försämrade i så hög grad kvaliteten på de sågade produkterna, att köparna krävde kraftiga prisreduceringar på bräder och plankor som flottats. Därmed sjönk lönsamheten för det vattensågade virket till en så låg nivå, att den fortsatta driften omöjliggjordes. Den hundraåriga exporten av vattensågat virke hade dock upparbetat en marknad ute i Europa för den norrländska trävaruindustrin, och detta gynnade de vid mitten av 1800-talet nystartade sågverksbolagen vilka baserade sin produktion på ångsågar. När vattenkraftverken kom igång i början av 1900-talet utbyttes efterhand ångkraften mot elkraft.
Historiens fortsättning Trots betydande nedläggningar av länets sågverk med början under 1920- och 30-talen- den s.k. sågverksdödens decennier - finns fortfarande ett antal stora och till synes livskraftiga sågverk i drift. Här kan till exempel nämnas Tunadals, Bollsta, Graningebruks och Rund-viks sågverk med vardera en produktion på mellan 100.000 och 300.000 m3 per år. Detta kan jämföras med medelproduktionen vid sågverken kring sekelskiftet 1900, vilken uppgick till mellan 20.000 och 30.000 m3 per år vid de större verken.
Det första inhemska papperet i landet tillverkades av textilfibrer av linne, jute och hampa, och denna tillverkningsmetod introducerade i Sverige i slutet av 1500-talet. Landets nordligaste handpappersbruk var Hornedström, senare kallat Nyede i Ångermanland, vilket anlades år 1760. Norrlands äldsta handpappersbruk var Östanå bruk i Iggesund, Hälsingland som grundades år 1665. I Medelpad har funnits två handpappersbruk, nämligen Westanå och Stångeå i Njurunda socken. Dessa bruk var verksamma vid mitten av 1800-talet. I Jämtland fanns ett handpappersbruk i Vaplan i Näskotts socken. Knappheten på råvara och den hantverksmässiga tillverkningsmetoden vid handpappersbruken i kombination med en ständigt ökande papperskonsumtion, tvingade så småningom fram nya metoder för papperstillverkning. Från Tyskland introducerades i Sverige år 1857 den så kallade träsliperimetoden. Sverige blev därmed det första landet i Norden som tillverkade papper av trä. Bland SCAs föregångare är Torpshammars träsliperi i Medelpad det äldsta med startåret 1871. Inom SCA-familjen blev Matfors papperbruk den sista massafabriken som baserade tillverkningen på träslipningsmetoden. Denna tillverkning upphörde 1974, varefter den mekaniska massan tillverkades genom termomekanisk flisraffinering. Papperstillverkningen i Matfors upphörde definitivt Papper framställt genom slipning av träet innehöll vissa substanser som exempelvis lignin, vilket påverkade papperskvaliteten negativt. Genom att frilägga fibern genom kemiska processer i stället för mekanisk sönderdelning erhöll man ett papper som var både slitstarkare och mera mångsidigt användbart. I Sverige togs de första kemiska massafabrikerna i drift på 1860-talet och det gällde då sulfatmassafabriker. På 1870-talet tillkom sulfitmassafabriker. Bland SCAs industriella föregångare på detta område är Frånö sulfatfabrik i Ångermanland från 1896 och Essviks sulfitfabrik i Medelpad från 1900 de äldsta. Vid SCAs bildande 1929 ägde de ingående dotterbolagen 6 träsliperier, 13 kemiska massafabriker samt 1 pappersbruk. Vidareförädling i större skala av massa till papper kom igång så pass sent som på 1950-talet i SCA.
Historiens fortsättning Det gamla skeppsvarvet i Wifsta by i Timrå socken har numera utvecklats till ett framgångsrikt finpappersbruk med namnet M-real Wifsta AB. I Ångermanland finns bl.a. Husums massafabrik och pappersbruk samt Domsjö sulfitfabrik och Väja sulfatfabrik med främst säckpapper på tillverkningsprogrammet. Östrands sulfatmassafabrik som vid uppstarten i början av 1930-talet var Europas största sulfatfabrik lever fortfarande i högönsklig välmåga liksom Ortvikens pappersbruk med tidningspapper och LWC-papper i tillverkningen.
Vattenkraftproduktionen Vid järnbruken, vattensågarna och träsliperierna användes det strömmande vattnet med direktverkan på vattenhjul och turbiner. När den industriella utvecklingen på det skogliga området hade nått fram till den kemiska massa- och pappertillverkning i början av 1900-talet, måste andra energikällor skapas för att driva dessa stora industrier. Nu räckte varken vattenhjul eller ångmaskiner till för att försörja industrigiganterna. Hand i hand med massafabrikernas uppbyggnad startade uppförandet av vattenkraftstationer. Den första storproducenten av el genom vattenkraft var Viforsens kraftstation i Ljungan, där produktionen började år 1900. Kraftstationen tillkom i första hand för att förse Essviks nyuppförda sulfitfabrik i Sundsvall med elkraft. I slutet av 1901 kunde man även tillgodose Sundsvalls stads behov av elektrisk kraft. I Ångermanland uppförde Kramfors AB en stor kraftstation i Edsele i Faxälven åren 1915-1918, vilken kom att försörja industrier i Ådalen med elenergi. Dessa som enstaka exempel på vattenkraftproduktion vid 1900-talets början.
Historiens fortsättning Den stora utbyggnadsepoken på vattenkraftsområdet inföll under 1920- Vattenkraftproduktionens avgörande betydelse för inte minst den skogsindustriella utvecklingen är lätt att förstå. Av stor vikt var också möjligheten att överföra elkraft på långa avstånd, vilket gjorde det möjligt att placera de kraftför-brukande industrierna vid kusten i omedelbar anslutning till utskeppningshamnarna. Industrihistoriens lärdomar Skog och vatten är naturtillgångar som från 1500-talet har burit fram och utvecklat vårt läns idag kanske mest framgångsrika industrier ekonomiskt sett. Vi kan av den föregående sammanfattningen av industrihistorien vidare konstatera, att nya användningsområden av naturtillgångarna har skapat nya förutsättningar för näringarnas fortlevnad och blomstring. Vi bör alltså kunna se framtiden an med stor förtröstan och inte känna något behov av att upprätta ett industrihistoriskt boklsut. Merlo, Timrå den 3 april 2002 |
Att skapa berättelser ur spåren efter mänskligt liv
Från näringskälla till virkesförråd – skogsbruket i Ås by, Edsele socken Industrihistorien - ett levande kulturarv
Planering eller oordning? - industrialismen och bebyggelsen i Västernorrland 1750-1900 |
 |