Alltsedan 1500-talet har det funnits sågverk i våra trakter. Med de gamla sågkvarnarna tillvaratogs den direktverkande vattenkraften så att man både kunde såga och mala. Från slutet av 1600-talet ökade virkesuttaget med stångjärnbruk och fartygsbyggen. Kolvedsbränningen vid järnbruken var extremt resursslösande.

För tillverkning av ett ton smidesjärn åtgick 25 kubikmeter träkol, vilket förutsatte kolning av 30 kubikmenter ved. Det var en anledning till att det uppstod en dragkamp om arbetskraften mellan järnbruken och böndernas egna sågkvarnar, också de sågspånsödande med sina grova blad. Men med ett kungligt privilegium 1739 för finbladiga sågar att såga plank och brädor fick virkessågning för avsalu viktig statlig sanktion.

Ändå var skogen för allmogen fortfarande mer näringskälla - t ex myrslåtter och lövtäkt - än virkesförråd. När så ångsågsrörelsen tog fart på 1860-talet var det just klausuler i köpekontrakten om uttnyttjande av dessa sedan urminnes utnyttjade resurser som underlättade köparnas förvärv. Hemmansägaren kände sig trygg och kunde samtidigt tjäna en hacka på skog som han annars inte haft en tanke på att sälja bort.

När sågverken fått en säkrad råvaruförsörning blev först Härnösands och sedan Sundsvalls sågverksdistrikt en stor arbetsmarknad för överbefolkade delar av södra Sverige, speciellt i Värmland där det fanns folk med erfarenhet av skogsarbete. Norrland blev ett alternativ till Amerika som emigrationsmål. Befolkningssiffran som 1851 passerade 100 000 fördubblades på mindre än de följande 40 åren.

Vissa faktorer hade möjliggjort denna marknadsekonomi. Med avvittringen i olika omgångar under 1700- och 1800-talen utökades och bekräftades juridiskt böndernas skogsinnehav. Det bottniska handelstvångets gradvisa avskaffande stimulerade båtbyggen och skeppsfart. Sänkta importtullar i Storbritannien gynnade trävaruexporten. Och aktiebolagslagen av 1848 och 1864 gjorde det möjligt för företagare att mobilisera riskvilligt kapital.

Med skogsarbetet fick penninghushållningen sitt definitiva genombrott i Norrlands inland. Bönder, drängar och torpare fick reda pengar i hand. I huggarkojan fick de kolbullar gjorda på amerikanskt fett fläsk, näringsrikare mat än salt sill. Dugligheten som huggare eller körare blev viktigare än dygderna i det äldre starkt skiktade allmogesamhället. Ändå var det bonden, eller närmare bestämt hästägaren, som blev entreprenör.

Det var han som skrev kontrakt med skogsbolaget om att leverera till flottled en viss virkesmängd under en vintersäsong. Vissa hemmansägare gjorde också pengar på att sälja sin skog. Av dem blev många efter hand tvungna att bli arrendatorer på samma mark.

Sågverksägarna nöjde sig från början med att köpa upp avverkningsrätter, 50-åriga avtal, men sedan riksdagen 1889 lagstiftade om att avverkningsrätt inte fick gälla mer än 20 år skyndade sig många sågverksaktiebolag att direkt köpa upp skogsfastigheter.

Detta skedde i en utsträckning som hotade de skogsägande bönderna som samhällsklass i Norrland, varför riksdagen grep in och 1906 stiftade den s k bolagsförbudslagen. Men med tiden kom bolagsskogarna att förvaltas mer rationellt, inte minst ur skogsvårdssynpunkt. Och med massaindustrins framväxt kring förra sekelskiftet kom också stockar av klenare dimension, framför allt gran, till användning.

Som central myndighet för uppföljning av skogsvårdslagen av1903 inrättades Skogsstyrelsen med sin regionala täckning genom skogsvårdsstyrelserna. I vårt län lokaliserades den inte som annars till residensstaden utan till Sollefteå, där man sedan tidigare gjort skogsaffärer under marknadsdagarna.

Skogsbolagen – sågverksföretagens skogsförvaltningar - hade jägmästare, forstmästare, inspektorer och faktorer uppefter hela Ångermanälvens flottled, men placerade i de flesta fall sina huvudkontor i Sollefteå, liksom Ångermanälvens flottningsförening och Ångermanälvens tumningsförening. Här lades 1883 också grunden till Sveriges Skogsvårdsförbund och här bildades 1918 Skogs- och flottningsarbetareförbundet. Sollefteå stad blev faktiskt ett av landet viktigaste skogsadministrativa centra!

När köraren transporterat timret från avverkningsplatsen till ett avlägg på den istäckta älven kom virkesmätaren, "tummaren", och mätte virket. Ångermanälvens Tumningsförening hade bildats 1887 som en opartisk organisation med fastställda regler för virkesmätning. Dessförinnan hade skogsbolagen själva skött tumningen med varierande måttillämpning alltefter konjunkturen.

På våren gick isen upp och virket började flyta mot sitt mål, Sandslåns timmerskilje. Men det var många hinder på den vattenvägen. Redan från 1700-talets början fanns i Ångermanälvens flodområde ett 50-tal sågkvarnar. Det blev nödvändigt för virkesägarna att tillsammans organisera flottning för att få ner virket i hyggligt skick och på rimlig tid.

I början flottades buntade bräder, s k bondplank, men med ångsågrörelsen tog flottningen av lösvirke över helt och hållet. I likhet med skogsarbetet bedrevs arbetet under lång tid på entreprenad, oftast byavis. År 1880 trädde i kraft en statlig förordning om flottning i allmän flottled. Det hade då funnits ett flottningsbolag som ett år tidigare ombildats till Ångermanälvens Flottningsförening, ÅFF.

Denna virkesägarnas samarbetsorganisation fick bedriva sin verksamhet efter ett reglemente fastställt av länsstyrelserna i Västernorrlands, Västerbottens och Jämtlands län. Vid sidan av ÅFF fanns visserligen till långt in på 1900-talet en mängd mindre föreningar och enskilda bolag som flottade i de mindre vattendragen, men från 1920-talet var flottningsarbetarna anställda av ÅFF, med ackordsbaserad lön.

Flottleden anlades med sina talrika delar efterhand och under lång tid. I den fanns spardammar, stenkar, ledlänsar, rännbalkar m.fl. anordningar för att ge fart och styra flottgodset, motverka brötbildning och hålla ut timret från stränderna. Ångermanälvens flottled blev totalt 336 mil lång, dubbelt så lång som Sveriges land. Det förtjänar att nämnas i sammanhanget att de svenska flottlederna sammantaget blev dubbelt så långa som järnvägsnätet!

Med tilltagande flottgodsmängd måste Sandslåns timmerskilje byggas ut och kom med tiden att täcka en yta av 50 ha. Elektriska buntverk och elbelysning installerades. Antalet anställda under högsäsong varierade i intervallet 500-900 man. Under rekordåret 1957 sorterades 22 758 152 stockar.

Under andra världskriget började den utbyggnad av vattenkraften som skulle komma att komplicera och fördyra flottningen. Kraftföretagen och flottningen konkurrerade om vattnet. Med sjö- och älvregleringar gick det inte längre att ha timmeravläggen på isen utan särskilda avlägg och utvältningsanordningar måste anläggas.

Dock kan nämnas en positiv följd för flottningen av regleringarna, nämligen att vattenflödena blev beständigare. Utflottningen av virket behövde inte som tidigare forceras intensivt under vårflod och fjällflod utan kunde bedrivas i jämnare takt över en längre säsong.

Mot slutet av 50-talet började skogshuggaren att använda motorsåg. Skogsbilvägar anlades och på de längst bort liggande biflottlederna började virket transporteras med bil. Alltfler flottleder avlystes, men timmersorteringen i Sandslån automatiserades och flottningsarbetet moderniserades, bl.a. med radiostyrda båtar.

Men när SCA, som efter nedläggning av Kramfors sulfitfabrik inte längre hade någon industri kvar vid Ångemanälven, gick in för lastbilstransporter fullt ut, blev underhållet av flottleden för övriga flottgodsägare alltför dyr och 1982 upphörde flottningen slutgiltigt.

De familjeägda sågverksföretagen från pionjärtiden hade för varje generation och arvskifte blivit mer svårstyrda och saknade vid avgörande tillfällen kapital för nödvändiga investeringar. Graningeverken kunde leva vidare tack vare sin dubbla identitet av skogs- och kraftföretag, men Kramfors AB, Kungsgården-Marieberg AB, Svanö AB och Björkå AB kom över tiden att uppgå i koncernen SCA.

Skogsägareföreningarnas Norrskog kvarstår efter en dyrköpt erfarenhet med ett misslyckat övertagande av Väja-Dynäs AB:s tidigare sulfatfabrik, då staten fick gå in och rädda skogsägarnas industriföretag NCB.

Av alla 80 sågverk och 12 massafabriker som funnits i Industri-Ådalen återstår nu tre högeffektiva anläggningar: ett sågverk i Bollsta, en sulfatfabrik i Väja - där det också produceras grovpapper och säckar därav - och en sulfitfabrik i Utansjö. Ett antal maskinförare sköter avverkningen med skogsskördare.

Allt virke som förs fram till lastplatser med lunnare och skotare körs som timmerlass med 50-70 tons vikt vardera till industriernas virkesterminaler . Men liksom köraren för hundra år sedan skrev avtal med skogsbolaget om avverkning drivs även idag skogsmaskiner och timmerbilar på entreprenad.