Söndag 5 september 2010
 

Artiklar  | Föreläsningar & seminarier  | Studieresor

Att skapa berättelser ur spåren efter mänskligt liv

(Föredrag hållet vid Kunskapsforum i Västerås, den 13 februari 2002, arr av Delegationen för industrisamhällets kulturarv och Ångkraftverket.)

Min forskning handlar om människorna i skogsindustriella miljöer i södra Norrland, i olika historiska situationer. Detta ämnesområde var också det som intresserade mig mest i mitt tidigare arbete som museiman. I båda dessa egenskaper, som forskare och museiman, har jag kommit i kontakt med personer, både kvinnor och män, som enskilt eller tillsammans med andra tagit till sin uppgift att skydda och värna om en miljö där det tidigare bedrivits industriell verksamhet, och att berätta dess historia.

De flesta av dem är till åren komna. De har alla levt och arbetat på platsen, de har bildat familj där och deras barn har växt upp där. De är entusiastiska och engagerade och villiga att berätta för alla som vill lyssna. Men deras berättelser skiljer sig från forskarsamhällets och museivärldens berättelser om det förflutna.

Det är ofta berättelser ur det egna livet, fyllda med anekdoter och egna kronologier, och sakorienterade som de är, har deras berättelser en förmåga att förmedla en kontakt med det förflutna och då på en nivå där livet har sin gilla gång, det vi brukar kalla vardagslivet.

Ofta tar de här berättelserna tag i mig på ett speciellt sätt och berör mig djupt; de berör mig på ett personligt plan som inte direkt har med min forskning att göra. De här personerna finns överallt. Jag är säker på att alla ni som sitter här har stött på dem. Det finns säkert också personer här från de olika projekten som känner igen sig själva i beskrivningen.

Hos de här personerna möter vi alltså ett engagemang för en historia som man upplever som sin, som man ser är på väg att försvinna. Vi känner igen ett sådant lokalt engagemang från flera platser, men också från olika tidsperioder genom hela 1900-talet. Nu är det inte mitt syfte att diskutera och genomlysa varför ett så starkt intresse för industrisamhället kulturarv uppstått under 1900-talets slut, utan ämnet är själva berättelserna om människors liv i det förflutna och hur mänskligt liv i det förflutna kan finnas och vara nåbart, och kanske också varför berättelser om det förflutna är viktiga ur ett samhällsperspektiv.

När jag går omkring i områden, där jag vet att stora sågverk eller massafabriker inte för så länge sedan har legat och producerat väldiga kvantiteter trävaror och pappersmassa för världsmarknaden, där hundratals människor har haft sin utkomst och sina framtiddrömmar, där de bott i bostäder uppförda av bolagen, bostäder som utgjort väsentliga delar av den samhällsbildning som uppstått på platsen som en funktion av den industriella verksamheten, med skola, affärer, föreningslokaler m m och en hamn med sjudande liv av människor och varor och fartyg från främmande länder.

Idag finns inte mycket fysiskt kvar i landskapet som minner om allt det här, och de spår som trots allt finns kvar försvinner fort. Gräs och sly tar över. Men ändå går det att skönja här och var, att naturen inte är obearbetad: Jag kan se plana ytor, raka kanter utmed strandlinjen, kajrester; pålar, fundament, stolpar, vägar, som helt uppenbart inte är natur utan spår av mänsklig verksamhet.

Men mycket går inte att läsa av. Jag är därför tacksam så länge det finns någon att fråga, som fortfarande är i livet och som bott och varit verksam på platsen. Men vad händer när det inte längre finns någon att fråga?

Det dröjer inte länge innan en betraktare av landskapet förlorar referens till objekten på grund av att han/hon aldrig har levt i och med dem – det dröjer inte länge förrän betraktaren istället definierar objekten i landskapet som förmultnat trä, skrot, bråte, skräp eller rent av som natur – och ingenting annat, dvs. man har en oförmåga att se objekten som spår efter mänsklig aktivitet. Lämningarna, de konkreta objekten, har alltså inget innehåll i sig. Med andra ord: objekten i sig för inte betraktaren i kontakt med det förflutna.

Så här ser det ut. Ska vi nå kontakt med människors liv i det förflutna får vi lita till de spår i den fysiska miljön som faktiskt finns kvar och som det finns information kring, och minnen hos de människor som fortfarande är i livet och har förmågan att berätta.

Men spår efter mänskligt liv i det förflutna finns också på andra ställen. Vårt intresse och nyfikenhet leder oss in i arkiven. Men självklart stiger vi inte in i det förflutna här heller. Vi möter inga människor i en historisk verklighet, inte heller är det några röster från det förgångna som hörs.

Istället slås vi av hur tyst det är. Det vi finner är arkivboxar innehållande papper med skrivna ord och siffror, klassificerade av arkivpersonalen genom åren i bestämda kategorier efter olika kriterier.

De ord och siffror vi finner här - i texter och i tabeller - är iakttagelser gjorda av någon person en gång i tiden, som ordnat dem och skrivit ned dem; de är skriftliga konstruktioner, skrivna av någon i bestämt syfte och utifrån ett bestämt perspektiv. Ändå kan det förflutna inte existera på något annat sätt än genom dessa fragment i arkivalierna - brottstycken, antydningar, utsagor och ofullständiga vittnesbörd. De utgör våra data, våra fakta, om än tolkad.

Betraktar vi våra fakta – excerpterna ur arkivalierna och fysiska objekt i kulturmiljöer och i föremålssamlingar - upptäcker vi hur lite de säger i sig, hur enkla de är; de är i grund och botten triviala, rent av banala. Förståeliga blir de först när man gör något med dem: vänder och vrider på dem, tolkar dem i relation till det vetande man redan har, får dem att tala, fogar ihop dem, använder dem som byggstenar och skapar en berättelse.

För att komma i beröring med människor i en historisk kontext måste spåren hanteras på detta sätt – struktureras - sättas ihop till en berättelse. På något annat sätt går det inte. Livet i det förflutna måste skapas för att finnas.

Med ett sådant synsätt blir alla berättelser om det förflutna fiktion, oavsett om det är akademiska avhandlingar, hembygdsskildringar eller guider till industrihistoriska miljöer. Berättelserna är fiktioner i den meningen att de är skapade. Men detta betyder inte att de är påhittade, men väl strukturerade och tolkade. De är skapade för vår förståelse, men om verkliga människor på verkliga platser i verkliga tider, som antropologen Clifford Geertz uttrycker det.

Det är viktigt att hela tiden ha klart för sig att det förflutna och berättelser om det förflutna inte är samma sak. Det förflutna finns inte, vilket inte är detsamma som att säga att vissa personer och företeelser inte har existerat eller att vissa händelser inte har inträffat. Men att det förflutna är för evigt förlorat och finns inte på något annat sätt än genom de spår efter mänsklig aktivitet som finns som fysiska objekt, i arkivalier och i människors minnen, och kan inte bli tillgängligt annat än genom berättelser.

Man skulle också kunna säga att det förflutna och mänskligt liv i det förflutna inte existerar utanför berättelsen. Eller som den amerikanske historikern Hayden White skriver på ett ställe: "Berättelserna har aldrig levts." Berättelsen är inte inneboende i det förflutna utan något vi gör med detsamma.

Detta innebär att berättelsen blir olika beroende på vem som talar och att samma material kan alstra olika berättelser. Det finns alltså inte ett sätt att foga samman det förflutnas enskildheter på - utan flera. Likaså finns det inga inneboende egenskaper i vissa händelser, platser och personer som gör dem mer historiska i jämförelse med andra.

Detta kan enbart ske om någon person betonar och lyfter fram vissa händelser, platser och personer som mer historiskt betydelsefulla än andra och uttrycker det skriftligt eller muntligt – men först då.

Eftersom berättelserna alltid har en upphovsman som lever i en viss tid blir berättelserna alltid en produkt av sin tid och ses från ett bestämt tidsperspektiv, men också från en bestämd social position; det är ett seende från ett bestämt håll.

Det seende man har –både s k amatörforskare och akademiska forskare - är format av vetenskapliga teorier och begrepp, och idéströmningar i samtiden, men också av egna erfarenheter och intuitioner. Av detta följer att all historia, alla berättelser om det förflutna, präglas av sin samtids insikter och vetande, men också av värderingar och fördomar. Berättelserna kan samverka och stödja varandra, men också utmana och ifrågasätta varandra.

Vi måste ställa oss frågan varför det är viktigt att berätta om det förflutna. Varför är det viktigt att berättelser om det förflutna skapas? Här är säkert svaren många och åsikterna går isär.

Jag ska här ta utgångspunkt i den moderna människans behov av självreflektion. Om det nu inte är så att behovet av självreflektion är något allmänmänskligt som finns i alla samhällen oavsett tid och rum.

Jag tror att det finns en allmänmänsklig strävan att förstå sig själv genom andra och tolka världen genom sig själv, att i allt och överallt utläsa betydelser och skapa mening och sammanhang med sig själv och de egna erfarenheterna som utgångspunkt. I ett sådant perspektiv blir historien, berättelser om det förgångna, en tillgång som gör att vi förstår oss själva bättre, skapar förståelse av att vara människa i världen - här och nu.

Man kan sträcka sig så långt och säga att de berättelser som skapas av föreningar och enskilda, akademiska forskare och kulturarvsinstitutioner, bidrar med underlag till det ständiga pågående samtalet om de mänskliga villkoren, om människans vara-i-världen.

I mötet med det förflutna ställs frågor om människans existens, de eviga frågorna: frågor om åldrande, död, kärlek, åtrå, makt, maktlöshet, gott, ont, frihet, trygghet. Och någonstans uppstår en medvetenheten om att människor i alla tider och sammanhang har brottats med samma problem som vi. Problemen och frågorna är eviga, men svaren är historiskt, socialt och kulturellt betingade. Det förflutna är som antropologen Kaj Århem har sagt om främmande kulturer – det är ett liv som är vårt eget i konjunktiv; de kunde vara vi, eller vi kunde vara dom. Det gäller att nå beröring med det som förenar oss med dom – nutid med dåtid

De stora förtjänsterna som finns i det breda intresset för historia i allmänhet och industrisamhällets historia i synnerhet är att det förflutna har förmåga att utmana det självklara i det egna livet, göra det tidigare så självklara tillgängligt för reflektion, att se det självklara med andra ögon.

Och det i den samhällssituation vi befinner oss i idag med stora strukturella förändringar, globalisering och kulturell mångfald. Historieberättandet och historieintresset ger här nya perspektiv, sätter det naturliga och självklara under lupp, gör det till föremål för reflektion, relativiserar den egna tidens sanningar. I detta finns en kraft, en potential till samhällskritik och emancipation, bildning och individuell frigörelse.

Av de nyss sagda följer, att det s k kulturarvsarbete vi bedriver, inte i första hand ska göras för kommande generationer, utan för oss själva; den viktigaste drivkraften ska vara vi, de levande generationerna här och nu.

Tidigare kulturhistoriska räddningsaktioner eller bevarandeprojekt har visat att källorna och de bevarade spåren kommer att tala till kommande generationer på ett sätt som vi inte kan förutse idag, helt enkelt för att historien inte finns utanför berättelsen och för att historien eller det förflutna är en kommunikation mellan det närvarande och det förgångna, mellan nu och då.

Kommande generationer kommer i jämförelse med oss och vår tid att ha andra erfarenheter, annat vetande och ställa andra frågor. Det vi idag bevarar och samlar in kanske i första hand kommer att användas av kommande generationer för att förstå människan i övergången till 2000-talet och inte som spår efter mänskligt under 1900-talet och tidigare.

Så avslutningsvis:

Tillåt berättelserna om det förflutna att växa med utgångspunkt i de spår eller fakta som arbetet med och kring industrisamhällets kulturarv garanterar, låt många delta, låt många röster höras, låt berättelserna bryta mot varandra, låt syftet vara att skapa samtal om det förflutna och oss, om människans existentiella villkor, för vår egen skull här och nu, för det samhälle och det liv vi ständigt är upptagna med att bygga.

Att skapa berättelser ur spåren efter mänskligt liv

Från näringskälla till virkesförråd – skogsbruket i Ås by, Edsele socken

Från Ådalen till Höga Kusten

Industrihistorien - ett levande kulturarv

Och världen blev mindre

Planering eller oordning? - industrialismen och bebyggelsen i Västernorrland 1750-1900

Tidigare skogsbruk i Ångermanälvens ådalar