Söndag 5 september 2010
 

Artiklar  | Föreläsningar & seminarier  | Studieresor

Från näringskälla till virkesförråd – skogsbruket i Ås by, Edsele socken

Ursprungligen publicerad i Sollefteå kommuns informationsorgan Solsidan, nummer 3 2001

Skogens värde som virkesförråd en sen upptäckt

Skogen har fungerat som näringskälla under årtusenden. Under lång tid var det jakten som i varierande omfattning bidrog både till mat och vissa inkomster genom skinnförsäljning. När husdjurskötseln växte fram, blev skogarna med dess starrmyrar och gläntor efter skogsbränder viktiga betesplatser för djuren. Vinterfodret hämtades i stor utsträckning genom lövtäkt, från starrmyrar och bäckslåttrar.

Det är historiskt sett en relativt kort tid som virket från träden har haft en stor ekonomisk betydelse. En stormyra med starrhö ansågs fram till slutet av 1800-talet ha långt större värde än motsvarande yta med storskog.

Nedanstående mycket förenklade beskrivning av skogsbruket utveckling utgår i viss mån från utvecklingen i Ås by i Edsele, men utvecklingen var likartad i många bygder.

Vattensågarna

Under 1700-talet blev det möjligt för bönderna att skaffa sig vissa inkomster genom att hugga timmer, såga och sälja grovplank. Man byggde såghus i bäckar där det var möjligt att utnyttja vårfloden som energikälla. Två tidigare bäcksågar är kända i Ås, dels vid Kvarnhusbacken, dels ”i Klåfsiöbäcken ½ mil sör från Byn, väster om Ån på Tiärnbotns trackten”.

Inga rester finns kvar av såganläggningarna. Platsen för sågen i Kvarnhusbacken är känd, under det sågens placeringen i Klåfsiöbäcken inte kan fastställas.

Första vintern högg man virket, som sågades till plankor vid vårfloden i bäcken. Virket flottades därefter på Faxälven ner till Böttershuvud i Österforsse där det drogs iland. Från Österforsse kördes virket med häst till Oset, Faxälvens och Ångermanälvens sammanflöden.

Därefter flottades virket i sammanfogade flottar till Nyland, som var stapelhamn. Det krävdes ”trenne (3) års förlagor” (arbetssäsonger) för att få virket till utskeppningshamnen i Nyland.

I relation till dagens skogsbruk kan det vara intressant att jämföra med slutsatserna i ”1781 års undersökning om förekomsten av tall till salusågning” . I undersökningen rörande Ås by kom man fram till att det fanns cirka 700 tunnland med tall- och furuskog, och att ”man ej högre med skogens beständighet uti längden, kan tillstyrka årlig salusågning än ett träs fällande på vart 7 de tunnland om året, som giör tillsammans 100 Furu eller Tall.”

Blagens skogssköp

Inkomsterna av plankförsäljningen var små och träden sågs som av ringa värde. Skogen gav i huvudsak mulbete för kreaturen, vedbrand, virke till gärdsgårdar och hus, samt torv. När skogsbolagen började köpa upp skog fick säljarna behålla alla rättigheter att utnyttja skogen för jordbrukets och gårdarnas behov, vilket gjorde det frestande att få en summa kontanter, som de aldrig ansåg sig kunna få in genom att själva sälja virke.

I slutet av 1800-talet fanns ett antal bolag som köpte upp skog i socknarna i Västra. De flesta av bolagen och dess skogsmarker blev under 1900-talet successivt uppköpta av SCA och Graninge.

I vissa byar köpte bolagen upp nästan all skog. Skogsbolagens köp av skog fick dock inget större genomslag i Ås. Bolagens köp av skog understiger 20 % av byns totala skogsareal. Den direkta anledningen till att vissa bönder sålde sin skog kunde naturligtvis skifta.

Den muntliga traditionen i Ås säger att i ett fall såldes hemmanet till Dals Ångsågs AB därför att mannen i familjen avled, och änkan ansåg sig inte orka med att sköta hemmanet. Den andra försäljningen som omfattade nästan 500 hektar skog kan ha sin grund i att familjen drabbats av TBC, och den son som skulle ha tagit över hemmanet insjuknade och dog.

På Ås byskog finns ett skogsområde som kallas Tobaksåsen. Enligt den muntliga traditionen skall området ha fått sitt namn efter att en markägare i mitten av 1800-talet bytt bort sitt skogsskifte på åsen mot två kannor brännvin och en rulle tobak!

Skogsinspektorer och ”stubbknektar”

När skogsbolagen köpte hemman under 1800-talet måste man köpa hela fastigheten. Ägostyckning var inte tillåten. Många bönder som sålde sina hemman blev därför arrendatorer på den tidigare ägda jorden. 1897 tillkom ägostyckningsfrihetslagen, vilket gjorde det möjligt för skogsbolagen av avstycka och sälja den för bolagen ekonomiskt ointressanta åkerjorden.

Under det första åren såldes enbart inrösad åkermark. Efter ett antal år kompletterades dock lagen så att det blev tvingade att även låta en mindre areal skogsmark ingå i avstyckningen.

I socknar och byar där skogsbolagen hade större skogsinnehav fanns ofta utstationerade skogsinspektorer, som blev lite av överhet i bygden genom att de förfogade över arbetstillfällen och hade olika metoder att hålla sina anställda ”i herrans tukt och förmaning.”

Vid vissa avverkningar hade man dessutom särskilda ”stubbknektar” som gick och kontrollerade att man inte sågade stubbarna för höga i djupsnön. Om stubbhöjden inte gillades kunde det bli avdrag på lönen för skogsarbetaren. Vissa stubbknektar kunde uppträda synnerligen opsykologiskt och bli hjärtligt avskydda.

Bonden som entreprenör och torparen som huggare

I allmänhet fanns det på ett hemman en dräng, och en piga, och på lite större hemman, där man inte hade sålt sin skog, anställdes vintertid skogshuggare och körare för skogsavverkningar. Bönder kom därmed att ikläda sig rollen som arbetsgivare, med allt vad det innebär när två parter skall komma överens.

Det är nog inte helt fel om man förmodar att uttrycket ”bondjävel” har en viss koppling till denna tid. Många torpare och egendomslösa män blev skogsarbetare. I en tid utan Arbetsförmedling och A-kassa fick man vara allsysslare.

Förutom att sköta torp och djur på torpet, gjorde man dagsverken åt bönder, arbetade i flottningen under våren, arbetade på något vägbygge under sommaren, var skogsarbetare under vintern, och vissa kunde under någon period vara nere i Ådalen och arbeta på sågverk.

Bolagens köp av skog var både negativt och positivt. Ur negativ aspekt gick ägandet ur bygden, ibland för mycket små penningbelopp. Ur positiv mening så bidrog dock bolagen till att sätta fart på skogsbruket, skapa industrier som tog hand om virket, och ökade möjligheterna till avsättning av virket även för skogsbönderna. Många arbetstillfällen skapades, om än under mycket hårda fysiska villkor.

Utflyttningen börjar

Omkring förra sekelskiftet ökade omfattningen av arbetstillfällen utanför det egentliga jord- och skogsbruket. Utbyggnad av kommunikationer och senare vattenkraft medförde att en del män kunde få utkomst till sina familjer, utan att man hade åkerbruk.

Det ökade beroendet av en regelbunden lön kom dock samtidigt att utgöra inledningen av utflyttning till andra orter där man genom den växande industrialiseringen kunde få arbete. Flyttningsvågen från det Norrländska inlandet hade sett sin början.

Alvar Norlén

Att skapa berättelser ur spåren efter mänskligt liv

Från näringskälla till virkesförråd – skogsbruket i Ås by, Edsele socken

Från Ådalen till Höga Kusten

Industrihistorien - ett levande kulturarv

Och världen blev mindre

Planering eller oordning? - industrialismen och bebyggelsen i Västernorrland 1750-1900

Tidigare skogsbruk i Ångermanälvens ådalar