|
Söndag 5 september 2010 |
 |
 |
|
Artiklar | Föreläsningar & seminarier | Studieresor
Studieresa till Norge 13-15 september 2001Besöket på Stora Kopparberg och i Falu koppargruva demonstrerade betydelsen av professionell visning, även om jag upplevde guidens pek-finger i gruvan som något påfrestande. Informationen var dessutom något tillrättalagd, eftersom barnarbete inte kommenterades. Skyltprogrammet på Kopparberget är enhetligt och tilltalande utformat. ISKA kan dra nytta av länsmuseets omvittnade kompetens i detta avseende. "Ankomsten" det vill säga butiken hade ett utbud med god anknytning till besöksmålet, vilket inte alltid är förhållandet internationellt. (Etableringen av en loppisbutik i anslutning till Graninge bruk är jag något tveksam till - den kan medföra att kulturarvet upplevs som en bisak). Multimedieprogrammet om Stora Stöten", som inträffade midsommardagen 1687 var suggestivt utan förnumstigt in-talad kommentar. Viktiga fakta om "raset" lämnades som avslutande text-band. (Med 3D-teknik och animation skulle Sundsvallsbranden 1888 kunna skildras på samma sätt). Informationsfoldrar fanns på svenska, engelska, tyska och franska utan kostnad - något att fundera över inte bara för länsmuseet och världsarvet Höga kusten utan även ISKA. Administrerar vi EU-finansierade projekt om industrisamhällets kulturarv måste vi förutsätta att det har intresse även utanför Sveriges gränser. Vi måste ha en internationell, åtminstone europeisk attityd i vårt agerande. Besöket på Norskt skogsmuseum i Elverum gav intryck av en slags norsk megalomani - inte olik den franska - det vill säga störst är bäst. Så är det naturligtvis sällan - tack och lov- utan det är i det småskaliga som ofta Utställningarna har en glättad yta, ett tilltalande form-språk men saknar nästan helt en problematisering av ämnet i fråga - skogs-näringen! Museet upplever jag som utpräglat nationellt, vilket det avser att vara, men ändå borde temat inbjuda till globala perspektiv när det gäller skogsavverkning i regnskogar på södra halvklotet med därav följande klimatförändringar. Den enda lilla problematisering om klimatet finns på "jordgloben" i anslutning till entrén. Inte heller förhållandet att Stora Enso (för att anknyta till studiebesöket på kopparberget) som är världens störta pappersproducent endast ges en statistisk presentation. Jag saknar framtids-perspektiv i utställningarna. Jag kan inte heller befria mig från tanken att sponsorerna från skogsnäringen påverkat det anemiska innehållet i utställ-ningarna. Några positiva inslag överraskade dock, nämligen att det skrivna och tryckta ordet gavs utrymme. Även "gläntan" med sin emblematiska framtoning var intressant - lodräta, sågade stockar - ingen "låtsasrealism" Mitt allmänna intryck är dock att museet är i otakt med tiden - allför provin-siellt trots att det pretenderar på att vara nationellt - i ett europeiskt perspektiv ganska ointressant. Besöket i Røros gav exempel på hur ett kulturarv kan förvaltas och utvecklas men även i viss mån negligeras! I museet i det flera gånger nedbrunna smältverket hade den robusta miljön föredömligt och effektfullt bibehållits. De rörliga modellerna hade hög kvalitet och var mycket instruktiva. De gav inte bara bra information om gruvdriftens avancerade teknik utan också för besökaren inlevelse i gruvdrängarnas svett och möda. Här fanns också entydig information om att tillmakning under jord inte åstadkommes med vattenbegjutning utan med spett, handslägga och kilar (guiden i Falu koppargruva svävade härvid lag på målet). Att från slaggvarpen skåda ut över Røros var anslående. Torbjörn Eggen (kulturminnesförvalter) kunde utifrån denna utsikt verkligen problematisera förhållandet mellan kulturarv och näringsliv. (Jag tycker att han ska inbjudas som föreläsare vid något av ISKA:s seminarier). Uppseende-väckande var att Røros som världsarv inte skyltades (med den unika logo-typen) vid tillfartsvägarna, över huvud taget inte alls. Anledningen påstods vara att man inte brydde sig men att man på senare tid kommit på andra tankar - en osedvanligt lång handläggningstid i beaktande av att Røros förklarades som världsarv redan 1981. (Ett memento för Höga kusten). Tommy Puktörne |
 |